Liten men tuff!

På väg ut och åka skoter! Molly var så söt och somnade så fort vi satte oss på skotern. Så jag tror att hon gillade det :-)

Jag däremot gillade inte att åka med Johan på den nya skotern. Jag satt som en stuttsboll där bak och var helt säker på att jag skulle ramla av. På dessa turer var inte Molly med såklart! Johan som är född med skoter är en riktigt bra skoterförare och jag har aldrig varit rädd även om det pirrar lite i magen. Men nu har vi köpt en familjeskoter med ett eget säte bak. Jag som i min fantasi trodde att det skulle vara jättehärligt att sitta där blev livrädd. Det är ju ganska stor skillnad på trygghet att sitta som på den gamla och hålla runt Johans mage till nu att ha egna handtag vid låren att hålla sig fast vid. Varje gång han bromsade in lite föll jag lite framåt och trodde jag att jag skulle ramla. Ju mer nervös jag var ju mer kul tyckte Johan att det var. Började tänka på Molly och trodde att hon skulle få träffa sin mamma på sjukhuset nästa gång. Men jag höll krampaktigt i handtagen och klarade hela resan på 45 minuter till Ljusnedal. Träningsvärk i låren hade jag däremot i flera dagar efter då det är som att rida lätt att åka skoter. Som tur var åkte jag en egen skoter hem så jag kunde bestämma mitt eget tempo, puh!